Lars Huldén gick bort i oktober 2016, 90 år gammal. Läs Alf Henriksons-sällskapets Catharina Grünbaums tal till honom när han tog emot Alf Henrikson-priset vid en festkväll i Svenska Litteratursällskapet i Finland 2009:

Ärade publikum,

När jag nu ska säga något om såväl den person som ligger bakom Alf Henrikson-priset, nämligen Alf Henrikson, och samtidigt säga något om den person som i år tar emot detta pris, nämligen Lars Huldén, då kunde man gripas av en lätt svindel och undra vem av dem jag egentligen talar om.

För om jag säger att det rör sig om en person som bär titeln professor, men som har gjort sig bemärkt för mycket, mycket mer än den professorliga verksamheten, och hör nu:

• som författare till åtskilliga spektakel och divertissemanger och till och med en och annan opera,
• som har skrivit kantater och festtal och tillfällesvers,
• som med glatt humör har gjort sig skyldig till oerhört populära schlagertexter,                   
• som har översatt både slagdängor och lyrik från andra språk
• och som har skrivit fler verser och dikter än någon kan räkna,

både lättsamma och allvarliga, aforistiska och djupsinniga, korta och långa, om livet och döden och naturen och bondeåret och landskapets förvandling, om uppblåst patriotism, om mänsklig dårskap och om mänsklig insikt, om svenska språket, om andra diktare, och om tidens obevekliga gång – ja, då kan man undra vem av de två det handlar om.

Men alla de här gemensamma dragen till trots vill jag först av allt säga att de två inte är intill förväxling och förblandning lika. Absolut inte. Båda är unika. Båda har sin alldeles egen ton. Det finns inte en rad där man skulle kunna ta den ene för den andre. Och det grundläggande är att där Alf Henriksons verser – för det mesta – handlar om det de säger sig handla om, så handlar Lars Huldéns verser – också för det mesta – om något därutöver.

Verksamhetsområdena är påfallande lika, men det är fråga om två rätt olika kynnen.

För att roa mig – och förhoppningsvis också er – har jag valt ut ett antal stycken ur de båda herrarna produktion, i stort och smått, som jag tänkte ställa mot varandra.

Lars, du har sagt att du tidigt kom till insikten om att det ”är saligare att skriva böcker än att läsa dem”. Nu ska ju ingen tro att du inte skulle läsa, men skriva, det har ni båda sannerligen ägnat er åt i en omfattning som är nästan ofattbar. Och det verkar som om ni har gjort av ren och skär lust, inte av plikt. Båda har ni prisat arbetet. Så här skriver du om ”Avsked till arbetet”:

 

Visst var arbetet hårt ibland,

ett slit och ett släp utan ände.

Men när dagen kom då det var över

skulle jag gärna ha tagit i hand /

och tackat, men det var borta. Jag sände

en hälsning till det från lugnets strand:

Arbete är vad människan behöver.

– Det var vad som hände.

 

Även Alf Henrikson har prisat den tillfredsställelse arbetet ger, till och med om man arbetar sig till en hjärtinfarkt. Han har också en vers om fattigdomen i att arbeta bara för pengar och om lyckan i att ha uträttat ett gott verk. Den slutar:

Dagen får mening och livet smak

där det sakta mot aftonen vänder

för den som har makten att göra en sak

med egna utlärda händer.

Han har också en annan vers som väl avser er båda:

”Livet”, sa bokförläggaren”, är en strid.

Jag anlitar endast folk som inte har tid.

Om jag anlitar folk som har gott om tid är det klippt.

Då kommer det aldrig fram några manuskript.

 

Och manuskript har det kommit fram, både med egna texter och andras. Översättning har varit en inte obetydlig del av er verksamhet. Alf Henrikson slet med operor på italienska och tyska – det var han som gjorde den svenska texten till ”Trollflöjten” i Ingmar Bergmans klassiska tv-version. Men han har också som ingen annan introducerat kinesisk lyrik i samlingen ”Kineser”, med den kinesiske matematikern Hwang -Tsu-Yü som tolkande mellanhand.

På ett liknande sätt har du tillsammans med din son Mats på nytt – och för många för första gången – öppnat Kalevalas värld för oss som inte behärskar finska.

Vad allt ni båda har skrivit för scenen ska jag inte försöka räkna upp här på denna korta tid. Men kanske något. Just nu arbetar du alltså på en opera i Uppsala, och i somras spelades ”Joel”, om den åländske särlingen Joel Petterson, i Mariehamn – libretto Lars Huldén.

Alf Henriksons mest folkkära teater- och musikstycke var ”Lax, lax, lerbak”, om Stockholms 700-åriga historia, som har uppförts i flera omgångar.

Och när jag nu säger folkkära kommer jag in på populärkulturens område.

Satumaa, Finlands nationaltango, har den svenska texten ”Sagolandet”, och översättningen är Lars Huldéns. Och i Sverige sjunger vi valsen ”Ljuvliga ungdom”, som vann Finlands schlagerfestival 1949. Den svenska texten: Lars Huldén.

Och vem annan skulle åstadkomma en omistlig formulering som ”var gång min tanke är ute och går / minns jag den dagen igen”.

Men även Alf Henrikson har åstadkommit örhängen. Hugo Alfvéns ”Roslagsvår” från 1954 var i åratal nästan landsplåga med Alice Babs: ”Johansson, hör du gökarna, Johansson, häng med i krökarna.”

Men texten är med avancerad än så, det inser man om man lyssnar. Johansson är inte bara en stelbent gubbfan (Som Alf brukade kalla sig själv), han är människan, envar, som ska upptäcka det nyvaknade livet och våren, våren i Roslagen som Alf Henrikson beskriver med den bosattes kännedom: orkidéerna Adam och Eva står par om par, som de gör i skärgården.

Och i skärgården, den åboländska, utspelar sig det sånglustspel som var ett av mina tidigare möten med Lars Huldén (och Bengt Ahlfors), nämligen Smugglarkungen, som gick på Svenska teatern hösten 1975. Jag blev tvärförtjust i den muntra ”Flundervalsen” och djupt förälskad i ”Morgondimma” – denna ”Wanderers Nachtlied” bland kobbar och skär. Ni här kan den kanske alla – men inte mina Sverigekolleger:

Morgon med dimma vid havet.

Ingenting kring en längre sig likt.

Holmar som bott där vid havshorisonten

har plötsligt lättat och flugit långt bort.

Tyst har det blivit och havet är lugnt.

Dyningen andas emellanåt tungt.

Sommaren har

sett sina vackraste dar.

Dimmorna bär

bud om att hösten är här.

Morgon med dimma vid havet.

Du är allena i tomhetens mitt.

Är det en motor som dunkar i dimman

eller ett hjärta – det kanske är ditt.

Inte en vinge och inte ett skri.

Stillheten kan inte stillare bli.

Känn denna frid.

Allt som du fäste dig vid

är borta nu.

Borta är snart också du.

 

Femton år tidigare befann sig Alf Henrikson i en liknande situation. Här är hans tolkning av Morgondimman, som hans titel lyder:

Ljudlös och mjuk kom dimman om morgonen till min båt.

Stränderna löstes i luft, molnen försvann.

Likt en ullig snara drogs horisonten åt

och plötsligen var jag en alldeles ensam man.

En långsam dyning lyfte mig lent och sänkte mig åter ner

likt en sovandes lugna andedrag.

Vinden var tyst och inte ens måsarna hördes mer.

Ensam i världen var jag.

Därpå lättade dimman igen och jag satt vid min lugna strand

med höga ekar och hörde måsarnas låt.

I den välkända viken tio meter från land

satt jag i min båt.

 

Det finns onekligen vissa likheter i dimman – ensamheten, måsarnas tystnad, dyningens andning. Men den finländska visan – på en sällsamt vacker mollmelodi av Lasse Mårtensson – den lämnar oss med hela förgänglighetskänslan – borta är snart också du.

I Alf Henrikson-dikten återförs vi nyktert till verkligheten efter ett hisnande existentiellt ögonblick – men övergående. Och det var ju på sätt och vis poängen. Men det ger också en bild av Alf Henriksons mer rationella läggning.

Ja, när jag nu är inne på den lyriska produktionen, då vet jag inte var jag ska välja – det rör sig ju om så oerhört mycket. Lars Huldéns lyrik behöver väl inte presenteras i den här församlingen. Att han är en av svenska språkets mest älskade nu levande poeter är uppenbart. När Lars Huldén framträder på en scen i Sverige möter han alltid en hängiven publik. Den första av dina diktsamlingar som kom i min väg var Herdedikter från 1973, efter en finlandssvensk afton på Stockholms stadsteater. Sedan var jag förlorad – ja, det vet du.

Alf Henrikson har också en poetisk och lyrisk sida – mindre uppmärksammad, men värd att ta till sig.

Innan jag nu kommer till det som är hela detta mötes mening skulle jag vilja avsluta med två dikter i ungefär samma ämne – jag säger ungefär, för när uttrycken är olika är kan ämnet inte vara helt detsamma. Men det handlar om ett förlorat landskap, något som ni båda är djupt förtrogna med.

 

Först Alf Henriksons ”Rågåkern”

Sädesåkern som böljar mjukt för sommarens vind

böljar för sista gången, ty bonden är död,

han dog efter sådden i maj, och gården är såld,

den skall höljas av skog, än sen, det är livets gång.

Ingen blåklint mer, inga kattfötter mer utmed vägen

utan björnmossa, granris och blåbärsris, duvkulla, darrgräs.

Men om tusen år skall ett barfotabarn med främmande språk

tränga fram genom snåren där åkern låg och känna spår

genom tassemarkerna som doftar linnea.

 

Och så Lars Huldén, ur ”Sommardikter”:

På sin sommarvandring

stod han plötsligt vid en glänta

som hade varit en äng.

Älggräset räckte

upp under armarna på honom.

Vresiga kärrtistlar

berättade motvilligt

att de hade varit huggormar

när de var små.

Men mitt i gläntan såg han

det som hade varit en lada,

fyra väggar utan tak.

En dörröppning

med brustna svärd,

måhända utan framgång stötta

mot ett hårt hjärta.

 

Alf Henriksonpriset, som i år uppgår till 25 000 kronor, är instiftat med syftet att stödja det litterära hantverkets olika uttryck.

Sedan år 2000 har det delats ut till författare, dramaturger, tecknare och illustratörer, kulturjournalister, tonsättare och förmedlare av sång och musik.

I år har vi en pristagare som ägnar sig inte åt ett av det litterära hantverkets olika uttryck åt en rad av dem.

Lars Huldén – att få ge dig 2009 års Alf Henrikson-pris har varit en stor glädje för prisjuryn och för hela sällskapet. Att det sker just märkesåret 2009 är en tillfällighet som ser ut som en tanke, men vi kan försäkra att vår lycka hade varit lika stor vilket år som helst.

Ärade publikum, lyssna nu till prismotiveringen. För säkerhets skull erinrar vi om två verkstitlar, nämligen Strövtåg i ordskogen och Utförlig beskrivning av en bärplockares väg:

 Alf Henrikson-priset, med syftet att stödja det litterära hantverkets olika uttryck, har i år tilldelats den finlandssvenske poeten, vetenskapsmannen, dramatikern och översättaren Lars Huldén ”för hans många framgångsrika strövtåg som bärplockare i ordskogen till gagn och glädje för en tacksam publik i hela det svenska språkområdet”.

Se alla pristagare här »
Mer om priset och tankarna bakom »