Bland Alf Henriksons efterlämnade papper hittar vi denna summariska självbiografi från början av 1990-talet i manusform . Troligen utgör den en förstaversion av den starkt förkortade och omredigerade text som ingick i ”Författaren själv”, en serie självbiografier som Bra Böcker/Wiken gav ut till Sveriges författarförbunds hundraårsjubileum 1993.
”Alf Henrikson föddes i Huskvarna, som alltjämt var ett brukssamhälle då, den 9 juli 1905, då unionen med Norge höll på att upplösas som bäst. Hans far var arbetare vid Vapenfabriken, en fantasibegåvad, händig och brokigt beläst man som aldrig kom sig för med att ta vara på sina talanger. Modern var en intelligent och föga romantisk blekingska, som hade drömt om att få bli lärarinna och läste en del när hon kom åt. Hemmet, med vedbod, vedspis, kakelugnar, fotogenlampor och utedass, var väl ett ordinärt arbetarhem, men där fanns böcker, mest skönlitteratur: samlade skrifter av Fröding och andra svenska nittiotalister, Jack London förstås, lite Dickens, ett litet konversationslexikon, Bergman-Svenséns världshistoria i sju band.
Skolgång
Alf Henrikson hölls i skola dubbelt så länge som flertalet av hans jämnåriga, vilket måste ha betytt stora uppoffringar för föräldrarna, men det begrep han inte förrän han var vuxen och etablerad på annat håll. Folkskolan och den ditknutna kommunala mellanskolan i Huskvarna var antagligen mönstergilla anstalter för sin tid, ty över dem svävade alltjämt respekten för överlärare Alfred Dalin, han som i kompani med Fritjuv Berg fick Selma Lagerlöf, Verner von Heidenstam, Anna Maria Roos och Sven Hedin att skriva lärorika läseböcker för skolbarn.
Realskoleexamen som avslutade mellanskolans fyra år var inseglet på elementär men matnyttig kunskap i matematik, tyska och realämnen som fysik och kemi, vilka latinlinjen vid Jönköpings läroverk föga befattade sig med. De tre gymnasieåren – man tenterade sig förbi första ring – fylldes nästan uteslutande av latin, grekiska, lite franska samt historia, inklusive svensk litteraturhistoria. En svensk latinstudent av år 1925 hade läst ”Frithofs Saga” av Tegnér, ”Fänrik Ståls Sägner” av Runeberg, ”Lycksalighetens ö” av Atterbom och diverse texter av Caesar, Livius, Horatius, Xenofon och Homeros, men inte nödvändigtvis ett drama av Shakespeare, en dikt av Heine, en roman av Tolstoy. Alf Henriksons historielärare, som också var bibliotekarie vid Brahebiblioteket, satte Goethes dikter i hans händer, vilket blev livsavgörande, men det hörde inte alls till skolkursen.
Poesidebut
Emellertid var han glad i de klassiska språken och hade gärna velat ägna sig åt dem. Några pengar till akademiska studier långt hemifrån fanns inte inom räckhåll, men han skaffade sig en studiehandbok från Lund och tog itu med föreskrivna latintexter så länge. Efter ett års militärtjänst blev problemet akut, samtidigt som tankar på ett annat yrkesval hade vaknat så smått. En del vers hade han skrivit alltsedan skoltiden; nu skickade han in en samling med den föga adekvata titeln ”Jazzrytm” till Bonniers, som genast antog den till tryckning och rentav erbjöd ett honorar av 230 kronor, ”vilket”, skrev Karl Otto Bonnier på ett ungefär, ”är mer än debuterande författare bruka få”. Boken kom ut på våren 1927.
Att det stora förlaget omedelbart föll för detta manuskript framstår numera som en gåta, men för författaren var det en stor händelse, som halvt om halvt placerade honom i ett yrke. Att det inte gick att leva på diktsamlingar begrep han naturligtvis, även om 230 kronor var mycket pengar på den tiden. Den mest närliggande födkroken för en skrivande människa var förstås journalistiken, och några veckors volontärtjänst på Jönköpings-Posten där hans vän Agne Hamrin satt som redaktionssekreterare just då satte honom nödtorftigt in i vad reportage och redigering ville säga. En ny omogen versbok vid namn ”Tjuvgods” totades samtidigt till. Den refuserades av Bonniers men utkom på Tidens förlag 1928.
På resande fot
Detta år och halva det följande tillbragte författaren till stor del i Danmark och Nordtyskland under ihärdiga försök att försörja sig. Kåserier på vers och prosa avsändes i stort antal till tidningar i Sverige, antogs emellanåt och kunde då inbringa någon tia. I Dagens Nyheter hände det sig att chefredaktören kapten Sten Dehlgren fäste sig vid något kåseri och märkvärdigt nog sände författaren ett vänligt och egenhändigt undertecknat brev med vissa påpekanden och förslag. Adressaten fanns just då i Flensburg där striden mellan tyskt och danskt var häftig och inte kunde undgå att fängsla en svensk främling med intresse för språk och historia.
Radiotjänst
Hans väg till Dagens Nyheter var dock inte snörrät utan gick i krok via Radiotjänst. 1926 när Alf Henrikson var en enkel student utan minsta bagage av meriter hade han sökt en utannonserad hallåmannatjänst och fått avslag, vilket var väntat. Sedan dess hade någon programchef läst någon av hans båda böcker med välvilja, så i juni 1929 då en ny hallåman ansågs behövlig tillfrågades han om han fortfarande vore intresserad av sådant jobb.
Glad reste han till Stockholm, underkastades en sorts examination i innanläsning inför en grupp höga dignitärer och sprack fullständigt på detta, sluddrande, stammande och hackande värre än någonsin förr eller senare i livet. Själv menade han efteråt att det nog var hans skyddsängel som ingrep, ty nästan direkt från Radiotjänst på Kungsgatan 8 begav han sig, sorgsen i hågen, till Dagens Nyheter vid Tegelbacken för att möjligen avyttra ett kåseri. I redaktionshallen mötte han kapten Dehlgren, som yttrade: ”Jaså, ni kommer nu!” Alf Henrikson satte rimligen upp en fåraktig uppsyn. Kaptenen fortfor nämligen:”Har ni inte fått mitt brev?””Brev? Nej.”
Dagens Nyheter
Det uppdagades att tidningen hade skrivit och erbjudit semestervikariat. Platsen tillträddes hals över huvud. Brevet kom fram någon vecka senare, då via ett hotell i Köpenhamn, och vid det laget var Alf Henrikson i full verksamhet hos Dagens Nyheter som reporter. Nästan omedelbart fick han också skriva vers i tidningen i samarbete med tecknaren Carl Agnar Jacobsson, JAC, ty den ordinarie tidningspoeten, den mycket populära signaturen ”Den blyge”, hade semester i juli.
Sommaren gick och vikariatet förvandlades till fast anställning den 1 september 1929, ett datum av ofattbar opulens och abundans. Samtidigt med vikariatlönen för augusti månad, 350 kronor, utbetalades nämligen i förskott den fast anställde medarbetarens septemberlön av 450 kronor. Han fick dessutom särskilt betalt för dikterna på Namn och Nytt, hela 20 kronor styck. Maken till rikedom hade Alf Henrikson aldrig sett förut.
DN-kamrater
Oskattbarare än pengarna och tryggheten var väl ändå arbetet och den starka och omedelbara känslan av att ha hamnat rätt. Dagens Nyheters redaktion i det slutande 1920-talet var en stimulerande miljö av kunskap, espri och gott kamratskap. Sena tiders avbalkningar mellan ledarsida och sport och ekonomi och polisreportage och så kallad kultur var så gott som obefintliga, och från erfarna och beundrade tidningsmän som Torsten Fogelquist, Mac Nyblom, Oscar Rydquist, Johannes Wickman, Sigfrid Bergh, Ivar Ljungquist och Hadar Hessel var umgänget med redaktionens unga valpar muntert och alldeles otvunget. Även distributions-direktören Gabriel Grünewald var en stimulerande bekantskap.
Någon gång var det redaktionsfest, och då kunde det hända att högre stående varelser som Tor Hedberg, Bo Bergman och Vilhelm Peterson-Berger kom ner och lade bort titlarna. Detta gjorde aldrig kapten Dehlgren, som nämligen var sjöofficer och förresten blev kommendörkapten inom kort. Någon anmodan att säga du till någon av de fåtaliga damerna på redaktionen förekom inte heller och skulle säkert ha känts onaturlig. Där iakttogs allan kruserlighet år ut och år in, något som inte alls uteslöt kamratkänsla.
Birger Lundquist, Björn Berg, Uno Stallarholm och Edvard Lindahl
På hösten 1929 uppdök tecknaren Birger Lundquist, nittonårig, genial, med förödande charm. Tecknaren Jac drog fortfarande det tyngsta lasset av bilder ovanför Namn och Nytt-versen ända till sin dödsdag 1942, varpå Alf Henriksons samarbete med Birger Lundquist blev dagligt i tio oförglömliga år. Det försvann inte helt i tidningsmakulaturen utan avkastade också ett par böcker, nämligen en skånsk resa i Linnés spår och en historisk rapport vid namn ”Eriksgata” efter en färd genom Sveriges kärnprovinser. Birger Lundquist illustrerade också Alf Henriksons ungdomsbok ”Vägen genom A”, som kom ut 1949, och gjorde också dekorationer och kostymer till urpremiären på hans pjäs ”Lax, lax lerbak”, som var beställd av Stockholms Parkteater 1948 och sedan har spelats i åtskilliga andra gestaltningar.
Själv gick Birger Lundquist ur tiden redan 1952, djupt sörjd och saknad, men Alf Henrikson som mestadels har haft tur i livet mötte inom kort ett annat geni till bildskapare, Björn Berg, och hade också ofta att göra med tecknarna Uno Stallarholm och Edvard Lindahl. Tillsammans med den sistnämnde åstadkom han en liten TV-film över Eddans skapelseberättelse och senare en sagobok vid namn ”Asken Yggdrasil”, som samtidigt utgavs i Danmark.
Teater, operatexter, operaöversättningar, tonsättarsamarbeten
Vid sidan av tidningsjobbet sysslade Alf Henrikson något med teater alltifrån början av 1930-talet, då han skrev en operatext åt Hilding Rosenberg – verket hette ”Resa till Amerika” men var alltför stillastående, vilket mest var librettistens fel. Han bidrog också till åtskilliga revyer och åstadkom för Nya Teatern revykomedien ”Lyckan kommer” 1938 och moraliteten ”Den ljusnande tid” 1939, av vilka i synnerhet den sistnämnda spelades flitigt lite varstans i Sverige under några årtionden framåt. Under kriget framfördes två nya pjäser på olika småteatrar i Stockholm; en hette ”Den stora frågan” och var skriven i kompani med redaktionskamraten Staffan Tjerneld som också tog del i flera andra företag, däribland en ungdomspjäs på Dramaten.
I det följande gjorde Alf Henrikson åtskilliga översättningar åt olika scener i landet, särskilt de lyriska. Monteverdis ”Odysseus återkomst”, Haydns ”Livet på månen”, Mozarts ”Trollflöjten”, Verdis ”La Traviata” och ”Falstaff”, Offenbachs ”Hoffmanns äventyr”, Carl Nielsens ”Maskerad” och Benjamin Brittens ”En midsommarnattsdröm” är några av de operor som har fått svensk text av Alf Henrikson. Sammanlagt har han lagt hand vid något tjog sådana verk, däribland en del operetter. Han har för övrigt i alla år haft ett gott och roligt samarbete med tonsättare av alla sorter: Lars-Erik Larsson, Hugo Alfvén, Josef Briné, Daniel Helldén, Daniel Börtz, Jan Carlstedt och några till.
Svensk historia
Hans i ”Eriksgata” ådagalagda intresse för svensk historia föranledde Bonniers att fråga Alf Henrikson om han kunde ha lust att skriva något om de senare årtiondenas omvärderingar av hjältar och skurkar på området. Tanken låg väl och grodde, men han drog sig länge för att ge sig in på detta av akademiska fackmän inhägnade och förmodligen minerade fält och skulle nog aldrig ha vågat sig dit om han inte en vacker dag hade råkat läsa en artikel med rubriken ”Saltgrön eller grönsalt” av det skånska arkivrådet Hedar, som kunde meddela att dessa i Gustaf Vasas registratur flitigt förekommande ord rätt och slätt betydde nysaltat.
Artikeln var närmast riktad mot Eli Heckscher, som i sitt banbrytande verk om Sveriges ekonomiska historia hade trott att Gustaf Vasas anvisningar beträffande det saltgröna eller grönsalta handlade om kött som blivit grönt av ålder. Heckscher svarade förebildligt på det där; han erkände sitt misstag utan krumbukter men fastslog också att den som söker överblicka ett större område än detaljforskarnas måste ta risken att begå en och annan blunder som får rättas i efterhand, ty annars blir arbetet aldrig färdigt. För Alf Henrikson, som visste att professor Heckscher hade haft ett helt lag av doktorander till sin hjälp, betydde denna episod att alla hämningar plötsligt släppte. Han tog strax itu med att skriva och framför allt läsa svensk historia.
Detta gick bra till en tid, ty källorna och berättelserna om våra äldre öden är magra och roande, men redan i Sturarnas dagar börjar de tätna och mulna, och längre fram i perspektivet upptornade sig hotande de väldiga textmassorna om teologernas 1500-tal och de stora krigens och aristokraternas och reduktionens 1600-tal och så vidare. Arbetet gick allt trögare, och när Gustaf Vasa var färdig med sin riksdag i Västerås tog det emot på allvar. Det berodde närmast på att denne konungs apokryfiska äventyr i Dalarna hade tillställt Alf Henrikson en ny idé.
Antikens historier
Under sin ungdoms latinska textläsning hade han brukat göra en del anteckningar om innehållet i det lästa, och hans intresse för de klassiska språken hade journalistiken och teaterskriveriet aldrig helt kunnat tillintetgöra. Det hände alltjämt ibland att han tog sig en titt på antikens historier. De handskrivna lappar som var frukten av det där hade från början haft samband med drömmen att framdeles kunna ta någon sorts examen, men de hade rutinmässigt förökat sig även efter det att alla akademiska planer var övergivna sedan länge. Några dagars bläddrande i detta helt oordnade men rätt omfattande material gav vid handen att en del var tryckbart i nära nog befintligt skick. Vad som behövdes var redigering och ett någorlunda fast grepp om det väldiga ämnet.
”Antikens Historier” skrevs i ett huj i mitten på 1950-talet, och kom ut i två volymer 1958. Verket blev omedelbart en succé, som kan ha bidragit till att författaren orkade ta upp den svenska historien igen. Arbetet gick nu avgjort lättare och resulterade i två nya volymer, som låg klara 1963 och gick ut i häpnadsväckande upplagor under de historieföraktande år som därnäst följde. En bok om tideräkning och kalender heter ”Alla årets dagar” och trycktes 1965.
Två år senare utkom ”Kinesisk Historia” efter långvarigt samarbete med Hwang Tsu-Yü, en älskvärd och bildad matematiker som befann sig i Sverige sedan början av 1940-talet och hade del i en lång serie översättningar av kinesiska dikter som trycktes i Dagens Nyheter under krigsåren och sedan kom i bok. Vänskapen med Hwang Tsu-Yü satte spår också i en samling texter av klassiska kinesiska tänkare inklusive det konfucianska evangeliet Lunyu, ”Samtalen”, som fick sin egen volym.
Fler historiska verk
Serien av historieböcker fortsattes 1971 med ”Byzantinsk historia”, som till större delen skrevs i Spanien på grundval av en veneziansk 1700-talsutgåva av östromerska krönikörers verk. Fem år senare utkom ”Det västliga Hellas” om antikens syditalienska stater, och vid samma tid trycktes en kronologisk översikt av världshistorien med titeln ”Alla tider”, underbart illustrerad av Björn Berg och senare utgiven på bland annat holländska, engelska och franska.
Speciella tidtabeller över respektive Italiens och de nordiska ländernas öden uppgjordes några år senare; de heter respektive ”Alltifrån Roms grundläggning” och ”Ända från Vendelkråka” och har ävenledes tagit sig ut över svenska språkets gränser. En mytologisk uppslagsbok vid namn ”Hexikon” tillkom vid samma tid med avgörande hjälp av den muntra sagoberätterskan Disa Törngren.
Berättande böcker av mera allvarlig uppsyn är ”Isländsk historia” från 1981, ”Dansk historia” från 1989 och ”Biblisk historia” från 1990, de sistnämnda i två band vardera. En mera närsynt skrift från samma tid är ”Ekot av ett skott” om människor och förhållanden kring mordet på Gustaf III. Inhemska ting och personer berörs i en bok om Dramatiska Teaterns äldre öden, och en annan som utkommer 1992 handlar om Kungliga Teaterns historia i hela dess längd. ”Vårt antika modersmål” är en resonerande ordbok till tjänst för språkintresserade. En bok om skrift och alfabet heter ”De språksamma krumelurerna”. En volym ”Sagor för stora och små” såg dagen 1982 och följdes under årtiondets fortsatta lopp av romanerna ”Ett hus i Spanien” och ”Pytheas resa till Thule”.
Dagsversskrivande
Alf Henriksons tid som tidningsreporter upphörde likasom av sig själv när Birger Lundquist lämnade det jordiska, men versskrivandet i Dagens Nyheter fortgick genom åren och tog inte slut ens vid hans pensionering 1970. Framgången med de små kinesiska dikterna under kriget hade lärt honom att detta slags inslag i tidningar inte behöver vara bundna till dagens journalistiska aktualiteter utan gott kan handla om mindre efemära fast inte nödvändigtvis djupa ting och tankar. Det mesta är naturligtvis under alla förhållanden makulatur i morgon.
Av det lilla som har bedömts kunna överleva dagens gny finns somligt samlat i böcker, som tillsammantagna kanske fyller en kvarts hyllmeter men säkert blir allt oläsbarare år från år, ty nya generationer vill naturligtvis ha nya dikter. Dock har det förundrat Alf Henrikson att traditionell versform alltjämt tycks intressera så många. En liten verslära som en förläggare fick honom att skriva ihop 1982 har getts ut i hundratusentals exemplar och efterfrågas fortfarande. Till författaren inströmmar emellanåt regelrätta canzoner, sonetter, pantoumer, rondeauer, ritorneller och hendecasyllabi från okända personer som sitter i svenska bygder och roar sig med att sammanställa sådant.”
MER LÄSNING:
Syster Gerd berättar >
Alf Henrikson själv om konsten att skriva dagsverser >
