Alf Henrikson lär ha skrivit ca 20 000 dagsverser i Dagens Nyheter. Om villkoren för denna speciella typ av journalistik berättar författaren själv här i ett utdrag ur artikeln “Skriva vers”, publicerad i boken Om allt möjligt.
”… Det har onekligen sina fördelar för en poet att vara fast knuten till en tidning; man slipper bekymmer för sin försörjning och behöver inte ödsla tid på att uppvakta redaktörer och bokförläggare med sina alster. Man kan skicka sina manuskript raka vägen till sätteriet. Detta är förvisso avundsvärt.
I gengäld är det en sak som poeten i fråga alltid bör besinna och får akta sig för att glömma, nämligen att allt skrivande i tidningar är journalistik. Han arbetar inte på sin privata odödlighet. Han ägnar sig inte åt litteratur, i varje fall inte i främsta rummet. Han skriver inte för evigheten, utan för morgondagens tidning som principiellt skall vara glömd i övermorgon, något som förresten kan kännas som en välsignad sak när man av någon anledning nödgas bläddra tillbaka i sina samlade verk. Poeten får vara så vänlig och lägga band på sin högfärd.
Å andra sidan får han snart klart för sig att tidningsvers vänder sig till en publik som är mycket stor, säkert minst tio gånger så vidlyftig som de allra framgångsrikaste lyrikböckernas läsekrets. På det hela taget är den tidningsläsande allmänheten väl inte så värst poetiskt sinnad; den är i varje fall sällan inställd på ordmagi och knappast på humör att lösa några lyriska gåtor. Men många läser faktiskt ens alster troget, och denna avsevärda läsekrets har en egenskap som verkligen inte är att förakta, nämligen att den vimlar av experter på allt möjligt som vers kan tänkas handla om.
Där finns botanister som kan blommor, astronomer som förstår sig på stjärnor, professorer i historia och geografi, källarmästare som vet allt om kalorier och om läckerheter, nykterhetsmän som avskyr ordet vin, piggögda fågelskådare, språkmän som skiljer noga mellan varken och vare sig och mellan vars och vilkas. Där finns unga älskande med djupa kunskaper om vårsol och månsken och numera också om kärlekens fysiska sidor. Och till råga på allt detta händer det väl att lyrikanmälare och andra litterära allvarsmän kastar ett öga på dagens vers, låt vara att de på mina senare år inte tycktes intressera sig så mycket för konstens formella beskaffenhet som fallet var i mina unga dagar.
Den här sortens bevakning från läsekretsens sida drabbar naturligtvis alla skrivande journalister, men jag skulle tro att versskrivare hör till de mest utsatta, detta därför att vers som är värd namnet är mycket mera koncentrerad än prosa och i många fall blir läst och granskad mer än en gång. Tanken på detta bör kunna inge en lättfärdig rimmare en viss skrämsel, en besinning som djupögda diktare av centrallyrik knappast har anledning att känna. En riktig lyriker är suverän inom sitt område; ingen kan stiga fram och säga sig känna poetens själ bättre än poeten själv gör och denne är därför i sin fulla rätt att strunta i vad perifera läsare eventuellt tänker och tycker.
Men dagsvers i tidningar handlar inte lämpligen om poetens själ, i varje fall inte direkt. De handlar företrädesvis om yttre fakta eller tankegångar som låter sig kontrolleras i sak, och begår man ett fel – och det gör man ju – så är det sörjt för att man får veta det. I yngre år tog jag ibland ganska hårt vid mig av mästrande läsares brev och rättelser, helst som de ofta var befogade.
Den som skriver mycket om mångahanda undgår naturligtvis inte att avslöja att man har fått ett och annat om bakfoten; det behövs bara ett mindre lämpligt adjektiv eller en okontrollerad lyrisk krumelur i en bisats, så är det färdigt för ett mer eller mindre hånfullt brev från sakkunskapen. Men på senare år tyckte jag faktiskt att den där expertbevakningen var till glädje och gav en sorts stimulans åt jobbet. Man kände sig ständigt vaken för det faktum att man skriver inte bara för folk som vet mindre än man själv utan också för många som vet mer. Man är i gott sällskap alla dagar och har verkligen anledning att göra sitt bästa. …”
Betraktelsen Skriva vers, varav här ca en femtedel återgetts, finns i sin helhet publicerad i Alf Henrikson Om allt möjligt utgiven av Alf Henrikson-sällskapet 2005 samt i skriften Om ord och texter, dikter och tal, Nyströms tryckeri AB, Bollnäs 1986.
MER LÄSNING:
Syster Gerd berättar om sin bror >
Alf Henriksons alla titlar >